Alla inlägg den 8 januari 2007

Av Sofia - 8 januari 2007 11:43

Jag och en arbetskamrat bestämde oss för en heldag på stan. Jag gjorde mig klart och tog spårvagnen in till brunnsparken. När jag kliver av står A och viftar med armen en bit bort med ett glatt leende på läpparna. Vi avverkar nordstan innan vi lunchar på kinarestaurangen (namnet är som bortblåst) som ligger på hörnan mittemot centralen. Vi jobbar oss upp efter avenyn, tillslut bär vi på en massa påsar vars innehåll vi knappt vet om vi någonsin kommer behöva. Förmiddagen har övergått till sen eftermiddag och A påpekar hur hennes trött ben och torra strupe håller på att ta "död" på henne. Vi bestämmer oss för att vila våra ben och släcka vår törst på den irlänska puben Dubliner. Killarna i baren hejjar glatt på oss när vi snavar in med alla dagens "fynd" och undrar om damerna vill ha de vanliga. Ja tack svarar vi tillbaka och slår oss ner vid bardisken. Två iskalla Heineken ställs framför oss, flaskhalsarna slår mot varandra och första klunken avnjuts.Eftermiddagen blir till kväll och den första ölen har runnit ner följt av 3-4 stycken till. Vi sitter och småpratar om jobbet och dagens inköp. Plötsligt är det någon som knackar mig på axeln och frågar om stolen bredvid är ledig. Javisst säger jag och försöker samla ihop mina påsar som rasat ihop till en hög på golvet. Mannen slår sig ner presenterar sig och ropar till sig bartendern. Efter ett par minuter dyker hans kollega från england upp, min vän blir totalt uppslukad av att prata engelska med denna man. Eftersom hon är en språkfantast låter jag så henne föra den påbörjade disskutionen vidare. Jag sitter och filosoferar ett tag, när jag som bäst sitter i mina egna tankar landar en drink framför mina ögon. Nej nej skakar jag åt killen i baren, jag ska inte ha någon drink. Jo övertygar mannen som knackade mig på axeln att de ska jag visst. Skål säger han och höjer sitt eget glas. Ja skål på dig med svarar jag tillbaka. Den skålen följdes av många fler och oändligt många ordväxlingar. Helt plötsligt var klockan 03,00 och jag och A bestämde oss för att de var hög tid att bege sig hemåt. Mannen J smög ner en lapp i min väska, vi tackade för en trevlig kväll och satte oss i varsin taxi med destionation "hem och sova" Dagen därpå kom den dära lappen till mitt minne igen. Jag grävde runt i väskan och hittade den något tillknycklade lappen. Jag vecklade upp den och läste - har du varit på Åbytravet ännu? följt av Mr J`s nummer. Dagarna gick utan att jag så mycket som tittade på lappen igen. En regnig fredag slog jag nummret, inget svar. Nä kanske de gått för lång tid var min första tanke, min andra skulle blivit han var kanske inte så intresserad när han tänkte efter, men telefonen hann ringa innan jag var klar med den tanken. I luren hörde jag den där varma rösten, precis som den lät den där kvällen. - Kvinna, vilken tid de tog för dig att höra av dig!- Ja de gjorde ju det, men idag tog jag tjuren vid hornen- Middag ikväll?- Ja varför inte- Jag fixar allt, säg bara vad du är sugen på- Fisk- lysande, jag hämtar dig vid 19-tiden- ja de blir bra- Jag ringer när jag närmar mig frölunda får du säga mer exakt vart jag hittar digDe blev middag på fiskekyrkan, god mat, goda skratt och en helt ny värld som öppnade sig. Fast det var tänkt att första träffen skulle ske på Åby, dröjde det 6 månader innan vi satte våra fötter där tillsammans. Fast vi båda visste att våran relation bara skulle hålla en kort stund mycket pga åldern tvekade vi inte en sekund. Vi levde livet! Han lyfte upp mig på en piedestal, precis där uppe behövde jag vara om så bara för ett litet tag. Själv hade han förlorat sin fru i cancer, blivit tillbakadragen och hans livslust lös med sin frånvaro. Jag pratade, lirkade och drog i honom tills den slutna dörren öppnades och hans ögon helt plötsligt en dag glittrade. Jag upplevdde och såg så mycket vackert med denna människa. Vi tog lärdom av varandra, han gav mig mycket kunskap, värme och omhändertagande. Jag hoppas jag gav honom desamma, men framförallt som han själv sa "du gav mig viljan att leva igen"Jag kommer aldrig glömma månaderna med J, jag kommer heller aldrig ångra att vi gick skilda vägar. Vi visste som sagt redan från första stund att vår resa tillsammans skulle bli kort och väldigt intensiv. Jag har packat undan känslor och kunskap från honom i ett alldeles speciellt fack inom mig, de kommer alltid finnas där och ibland använder jag mig av det.Jag tycker det är så underbart när man kan spara minnena inom sig av alla de människor som under åren gett en något.Nu när jag tänkt tillbaka så mycket måste jag bara få säga, oj vad kul jag haft under årens lopp! och så fullkomligt tillfredsställande mitt liv är nu. Jag har slagit mig till ro med den man jag älskar över allt annat, jag har bra vänner och bra kontakt med min familj. Önska mer kan man alltid, men just nu är jag nöjd!Var de någon som orkade läsa allt detta? Christina hoppas jag iaf, de var du som efterlyste historien =)

Skapa flashcards