Alla inlägg den 10 januari 2007

Av Sofia - 10 januari 2007 19:26

Jag tror de var i åttonde klass. Visst var väl livet härligt då!? Man hade börjat umgås med människor från andra ställen än den lilla by man själv växte upp i. Vi var ett litet tjejgäng som väldigt flitigt umgicks, flera av oss gick i samma klass. Pojkar, ja pojkar var definitivt de hetaste samtalsämnet på högstadiet och faktiskt ända tills man tog studenten. De fanns en klass med majoriteten killar i, vi började umgås med några av killarna. Det var de optimala! tjejgäng möter killgäng då kan de inte annat än hända saker. Jag tror att alla i detta sammanslagna gäng fattade tycke för någon under en längre eller kortare period. Jag fick för mig att jag gillade denna rödlätta grabben, men kanske var de mer för att ha någon att gilla när alla andra hade det. Rätt snabbt insåg jag att de där var inte de känslor jag trodde de var. Vi umgicks mer och mer, vi var lika -kunde prata om allt-hela nätter-analysera och kasta tankarna emellan varandra. Vi var de två som aldrig blev tillsammans, men som alltid blev tagna för ett par utan att någon egentligen kanske tänkte på det. Vi tillhörde de två i gänget som mer var singlar än upptagna under de skolåren. Vi hade våra perioder då vi knappt var ifrån varandra alls, för att sedan ta pause ett tag. En helt vanlig kväll för oss var att ligga i en soffa eller på en säng, analysera kärleken eller en sångtext i TIMMAR. De var de vi gillade bäst.På gymnasiet tog vi ett felsteg. Jag fattar än idag inte varför, de är bland de dummaste jag gjort, men det gjordes!Vi gick för långt, vi tog vänskapen till ett högre snäpp. Så högt som man inte tar en vänskap, inte den sortens vänskap iaf. Jag tror ingen av oss egentligen fattade vad som hade hänt den där kvällen. Som att de inte var vi själv som hade gjort de. Jag mådde dåligt så dåligt av de där, jag ville ta tillbaka hela händelsen, få den att försvinna.Mitt mått blev rågat och i onykterttillstånd halkade min tunga. Han förnekade allt, jag var så förbannad på honom! "Stå för vad du själv varit med och gjort förhelvete" men inte. Jag ville få de sagt, glömt och undanstoppat. Istället kändes allt bara värre, kändes som att mina ord inte togs på allvar. Som att man skulle få för sig att hitta på något sådant, av vilken anledning???Vi pratade knappt med varandra på månader. Tiden gick och med tiden läker såren. Vi pratade ut, han bad aldrig om förlåtelse men jag förlät honom i de tysta. Jag konstaterade att han inte var mogen nog att stå för de han var delaktig i, de fick han ta på sitt samvete. Vi började sakta men säkert umgås igen, ibland kom de på tal och vi var alltid lika eniga om hur dumt de var. Vi löste alla problem. När jag flyttade till göteborg var han den enda av mina vänner här uppe som kom ner. De säger en hel del om vår vänskap! Vi är fortfarande vänner, men våra liv har tagit olika riktningar. Vi umgås inte i närheten så mycket som vi gjorde på den tiden, men han finns alltid där för mig och jag finns alltid där för honom. Vi lyckades rädda de värdefulla vi hade och bygga en ännu starkare vänskap. Hade jag gjort samma sak idag? Ja förmodligen om de hade varit så att jag inte suttit med facit i hand. Men de skulle inte hända en andra gång. Det är inte värt risken! Jag vet att vissa som läser vet vem jag skriver om, låt namnet på personen vara oskrivet är ni snälla.

Skapa flashcards