Senaste inläggen

Av Sofia - 11 januari 2007 11:16

Ja då var de dags igen. I morse visade vågen -0,5kg överlycklig kan jag väl inte påstå att jag är, men med tanke på att magen varit dålig och jag fått väldigt lite motion så känner jag mig hyfsat nöjd. Blir totalt -13,8kg nudå.

ANNONS
Av Sofia - 10 januari 2007 19:26

Jag tror de var i åttonde klass. Visst var väl livet härligt då!? Man hade börjat umgås med människor från andra ställen än den lilla by man själv växte upp i. Vi var ett litet tjejgäng som väldigt flitigt umgicks, flera av oss gick i samma klass. Pojkar, ja pojkar var definitivt de hetaste samtalsämnet på högstadiet och faktiskt ända tills man tog studenten. De fanns en klass med majoriteten killar i, vi började umgås med några av killarna. Det var de optimala! tjejgäng möter killgäng då kan de inte annat än hända saker. Jag tror att alla i detta sammanslagna gäng fattade tycke för någon under en längre eller kortare period. Jag fick för mig att jag gillade denna rödlätta grabben, men kanske var de mer för att ha någon att gilla när alla andra hade det. Rätt snabbt insåg jag att de där var inte de känslor jag trodde de var. Vi umgicks mer och mer, vi var lika -kunde prata om allt-hela nätter-analysera och kasta tankarna emellan varandra. Vi var de två som aldrig blev tillsammans, men som alltid blev tagna för ett par utan att någon egentligen kanske tänkte på det. Vi tillhörde de två i gänget som mer var singlar än upptagna under de skolåren. Vi hade våra perioder då vi knappt var ifrån varandra alls, för att sedan ta pause ett tag. En helt vanlig kväll för oss var att ligga i en soffa eller på en säng, analysera kärleken eller en sångtext i TIMMAR. De var de vi gillade bäst.På gymnasiet tog vi ett felsteg. Jag fattar än idag inte varför, de är bland de dummaste jag gjort, men det gjordes!Vi gick för långt, vi tog vänskapen till ett högre snäpp. Så högt som man inte tar en vänskap, inte den sortens vänskap iaf. Jag tror ingen av oss egentligen fattade vad som hade hänt den där kvällen. Som att de inte var vi själv som hade gjort de. Jag mådde dåligt så dåligt av de där, jag ville ta tillbaka hela händelsen, få den att försvinna.Mitt mått blev rågat och i onykterttillstånd halkade min tunga. Han förnekade allt, jag var så förbannad på honom! "Stå för vad du själv varit med och gjort förhelvete" men inte. Jag ville få de sagt, glömt och undanstoppat. Istället kändes allt bara värre, kändes som att mina ord inte togs på allvar. Som att man skulle få för sig att hitta på något sådant, av vilken anledning???Vi pratade knappt med varandra på månader. Tiden gick och med tiden läker såren. Vi pratade ut, han bad aldrig om förlåtelse men jag förlät honom i de tysta. Jag konstaterade att han inte var mogen nog att stå för de han var delaktig i, de fick han ta på sitt samvete. Vi började sakta men säkert umgås igen, ibland kom de på tal och vi var alltid lika eniga om hur dumt de var. Vi löste alla problem. När jag flyttade till göteborg var han den enda av mina vänner här uppe som kom ner. De säger en hel del om vår vänskap! Vi är fortfarande vänner, men våra liv har tagit olika riktningar. Vi umgås inte i närheten så mycket som vi gjorde på den tiden, men han finns alltid där för mig och jag finns alltid där för honom. Vi lyckades rädda de värdefulla vi hade och bygga en ännu starkare vänskap. Hade jag gjort samma sak idag? Ja förmodligen om de hade varit så att jag inte suttit med facit i hand. Men de skulle inte hända en andra gång. Det är inte värt risken! Jag vet att vissa som läser vet vem jag skriver om, låt namnet på personen vara oskrivet är ni snälla.

ANNONS
Av Sofia - 9 januari 2007 23:24

Ikväll när jag stod och vek ihop tvätten från tvättställningen log jag för mig själv. I går kom Erik hem med två stora påsar fyllda med arbetskläder som han hade varit och hämtat ut. Dessa parkerades eller rättare sagt släpptes innanför dörren där de blockerade hela ingången till köket och även toadörren. Jaja tänkte jag för mig själv, de är så himla typiskt. Efter en stund kommer frågan om de är bokat någon tvättid för han hade ju inga rena kläder att ta med sig till stockholm! Jag säger att jag har ingen tid bokat men de är tillåtet för honom att gå ner i källaren och boka själv när han ser att tvättkorgarna börjar bli fulla (detta har han hört minst 1000 ggr) och de börjar vara tomt i garderoben. Han gick ner och konstaterade att de fanns ingen tid förrän på torsdag. Jag kommer då med förslaget att de går ju alltid att åka ut till mamma och tvätta ett par maskiner. Därefter meddelar jag att han kan själv ringa och prata med henne och då även fråga om han kan låna en resväska av dem. Jag ber honom plocka ihop de kläder han vill ha tvättade i en väska medans jag tar en dusch varpå jag får till svar - inte vet jag ju vad som behöver tvättas. Nähä just det, hur ska jag då veta vad du behöver ha rent!? När jag kommer ut ur badrummet har han iaf fyllt väskan med kläder och vi beger oss ut till mamma.Väl hemma sätter han sig i soffan! Jag upplyser honom om att kläder torkar väldigt dåligt i en plastpåse. När jag öppnar garderoben visar de sig att i stort sett allt han behövde ha med sig fanns där på hyllorna, rent och ihopvikt! När vi kommer till moment packa låter han mig veta att de blir ju mycket bättre gjort om jag gör de för han är ju så dålig på sådant. Ja vad säger man, de är väldigt söta och HERREGUD vad de märks vilken typ av mamma de haft!!! Än är han ung älsklingen min - än finns de tid att forma honom, och tur är väl det ;)

Av Sofia - 9 januari 2007 17:32

(Bild: Julklapp från sambons farföräldrar)Idag är en dag då jag lyft ut alla travar med skivor. Blivit uppmärksam på att OJ har jag den skivan! Det var speciellt en skiva som fick mig varm inombords, Niklas Strömstedt - oslagbara 1989-99. Finns många minnen till den skivan, lyckliga och olyckliga men alla är i slutändan värda en tanke. "nu har det landat en ängelhon la sitt liv i min famni hennes ögon kan kärleken leen verklighet(vandrar i en värld)som bara änglar kan sei hennes blick står det skrivetdet finns en mening med livetmänniskan kan"En av mina favoriter. Trevlig kväll på er!

Av Sofia - 9 januari 2007 10:54

När jag la igen ögonen inatt visade klockan 00,35. De har varit en orolig natt, vridningar och vändningar följt av snarkningar utan dess hejd! Klockan 04,15 ringde klockan, mer död än levande satte jag mig upp och la mig igen. 04,30 var det bara att stiga upp! Sambon åkte till stockholm idag, hämtades av taxin redan 05,15 och vid 07,30 snåret ringde han och meddelade att han var framme. Han och EN till av de tänkta FEM var framme. Någon taxi hade haft problem med halka och nån av männen hade rent missat taxin. Där stod han och rn till på arlanda och hade inte en susning om vart de skulle eftersom en av de som skulle visa dem allt inte kommit med flyget. När jag pratade med honom sist befann han sig på sveavägen där de skulle bo. De var 30 grader varmt inne där och gick inte att öppna något för vädring. Släng in 5 stora karlar på de, lär inte finnas någon luft kvar på morgonen. Ja jag längtar tills nästa samtal kommer, få se om de andra tar sig ner något idag så de får börja jobba. Tänk så sällan något flyter på smärtfritt egentligen, oftast är det något som tillstöter. Göra de bästa av situationen är de som gäller i sådana lägen, får se hur de går för honom där nere. Lär väl få en kvällsrapport om inte annat =)

Av Sofia - 8 januari 2007 11:43

Jag och en arbetskamrat bestämde oss för en heldag på stan. Jag gjorde mig klart och tog spårvagnen in till brunnsparken. När jag kliver av står A och viftar med armen en bit bort med ett glatt leende på läpparna. Vi avverkar nordstan innan vi lunchar på kinarestaurangen (namnet är som bortblåst) som ligger på hörnan mittemot centralen. Vi jobbar oss upp efter avenyn, tillslut bär vi på en massa påsar vars innehåll vi knappt vet om vi någonsin kommer behöva. Förmiddagen har övergått till sen eftermiddag och A påpekar hur hennes trött ben och torra strupe håller på att ta "död" på henne. Vi bestämmer oss för att vila våra ben och släcka vår törst på den irlänska puben Dubliner. Killarna i baren hejjar glatt på oss när vi snavar in med alla dagens "fynd" och undrar om damerna vill ha de vanliga. Ja tack svarar vi tillbaka och slår oss ner vid bardisken. Två iskalla Heineken ställs framför oss, flaskhalsarna slår mot varandra och första klunken avnjuts.Eftermiddagen blir till kväll och den första ölen har runnit ner följt av 3-4 stycken till. Vi sitter och småpratar om jobbet och dagens inköp. Plötsligt är det någon som knackar mig på axeln och frågar om stolen bredvid är ledig. Javisst säger jag och försöker samla ihop mina påsar som rasat ihop till en hög på golvet. Mannen slår sig ner presenterar sig och ropar till sig bartendern. Efter ett par minuter dyker hans kollega från england upp, min vän blir totalt uppslukad av att prata engelska med denna man. Eftersom hon är en språkfantast låter jag så henne föra den påbörjade disskutionen vidare. Jag sitter och filosoferar ett tag, när jag som bäst sitter i mina egna tankar landar en drink framför mina ögon. Nej nej skakar jag åt killen i baren, jag ska inte ha någon drink. Jo övertygar mannen som knackade mig på axeln att de ska jag visst. Skål säger han och höjer sitt eget glas. Ja skål på dig med svarar jag tillbaka. Den skålen följdes av många fler och oändligt många ordväxlingar. Helt plötsligt var klockan 03,00 och jag och A bestämde oss för att de var hög tid att bege sig hemåt. Mannen J smög ner en lapp i min väska, vi tackade för en trevlig kväll och satte oss i varsin taxi med destionation "hem och sova" Dagen därpå kom den dära lappen till mitt minne igen. Jag grävde runt i väskan och hittade den något tillknycklade lappen. Jag vecklade upp den och läste - har du varit på Åbytravet ännu? följt av Mr J`s nummer. Dagarna gick utan att jag så mycket som tittade på lappen igen. En regnig fredag slog jag nummret, inget svar. Nä kanske de gått för lång tid var min första tanke, min andra skulle blivit han var kanske inte så intresserad när han tänkte efter, men telefonen hann ringa innan jag var klar med den tanken. I luren hörde jag den där varma rösten, precis som den lät den där kvällen. - Kvinna, vilken tid de tog för dig att höra av dig!- Ja de gjorde ju det, men idag tog jag tjuren vid hornen- Middag ikväll?- Ja varför inte- Jag fixar allt, säg bara vad du är sugen på- Fisk- lysande, jag hämtar dig vid 19-tiden- ja de blir bra- Jag ringer när jag närmar mig frölunda får du säga mer exakt vart jag hittar digDe blev middag på fiskekyrkan, god mat, goda skratt och en helt ny värld som öppnade sig. Fast det var tänkt att första träffen skulle ske på Åby, dröjde det 6 månader innan vi satte våra fötter där tillsammans. Fast vi båda visste att våran relation bara skulle hålla en kort stund mycket pga åldern tvekade vi inte en sekund. Vi levde livet! Han lyfte upp mig på en piedestal, precis där uppe behövde jag vara om så bara för ett litet tag. Själv hade han förlorat sin fru i cancer, blivit tillbakadragen och hans livslust lös med sin frånvaro. Jag pratade, lirkade och drog i honom tills den slutna dörren öppnades och hans ögon helt plötsligt en dag glittrade. Jag upplevdde och såg så mycket vackert med denna människa. Vi tog lärdom av varandra, han gav mig mycket kunskap, värme och omhändertagande. Jag hoppas jag gav honom desamma, men framförallt som han själv sa "du gav mig viljan att leva igen"Jag kommer aldrig glömma månaderna med J, jag kommer heller aldrig ångra att vi gick skilda vägar. Vi visste som sagt redan från första stund att vår resa tillsammans skulle bli kort och väldigt intensiv. Jag har packat undan känslor och kunskap från honom i ett alldeles speciellt fack inom mig, de kommer alltid finnas där och ibland använder jag mig av det.Jag tycker det är så underbart när man kan spara minnena inom sig av alla de människor som under åren gett en något.Nu när jag tänkt tillbaka så mycket måste jag bara få säga, oj vad kul jag haft under årens lopp! och så fullkomligt tillfredsställande mitt liv är nu. Jag har slagit mig till ro med den man jag älskar över allt annat, jag har bra vänner och bra kontakt med min familj. Önska mer kan man alltid, men just nu är jag nöjd!Var de någon som orkade läsa allt detta? Christina hoppas jag iaf, de var du som efterlyste historien =)

Av Sofia - 7 januari 2007 21:01

I torsdags ringde pappa och sa att han och lillebror var på väg till luleå för att inhandla min träningsmaskin. Hade kollat på internet att den fanns på lagret och jag väntade spänt. Efter ett tag ringer lillebror och meddelar att de inte hade någon maskin på lagret, de skulle inte få hem någon förrän 24 januari! Åh sjutton också, jag som hade laddat upp för att kunna stå och trampa framför tvn. De är min ständiga otur när jag ska ha något och vill ha de på sturt. Nåja får väl fortsätta med promenaderna ute tills den 24e och då ska jag ringa och boka en så de säkert finns en i mitt namn när pappa återigen får ge sig iväg =)Jag har nu jobbat 3 nätter på nya jobbet, den 3e var inget vidare trevlig. Halva natten fick jag springa på toan mellan larmen, min mage är ett rent helvete om jag får uttrycka mig så. Igår natt fick jag sjukskriva mig och idag fick vi stanna hemma istället för att fara på kalas, livet är inte alltid roligt men vad gör man!?Nu blir det att se en film och mysa med sambon, han lämnar mig (omän inte för alltid) på tisdag för att åka ner till stockholm och jobba. Hoppas ni alla haft en trevlig helg, och att ni njuter av de timmar som återstår av den! Kram på er.

Av Sofia - 6 januari 2007 16:23

Detta skulle jag egentligen skrivit igår, men hjärnan funkar inte riktigt. Blev så jag vägde mig efter jag hade sovit. Vågen visade -0,5kg så de känns ju bra att man inte fortsatt att gå upp efter jul och nyår. Dock var de ju hela 2,2kg jag gick upp efter jul, så totalat blir det bara -13,3kg nu. Nåja nu är ju alla dessa helger slut. Bara hoppas att kilona man lagt på sig sitter väldigt löst så de åker av snabbt igen =)

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se